LÄS OCKSÅ
Därför är den blå punkten i Atlanten helt avgörande för oss
Dolt under ytan
– gasen som är en
tickande bomb
Något håller på att hända under havsbotten i Arktis.
Permafrosten tinar – och utsläpp av metangas kan innebära att klimatförändringarna förvärras.
– Det går i en rasande hastighet, säger professor Örjan Gustafsson.
2013 kom en oroväckande rapport från Östsibiriska havet.
Forskare hade efter tolv års mätningar fått fram obehagliga resultat – permafrosten på havsbotten hade börjat ge vika.
Det arktiska havet norr om Sibirien var en ny källa till metanutsläpp att räkna med – enligt beräkningarna frigjordes 17 miljoner ton metan från sedimenten på havsbottnen i Östsibiriska havet till atmosfären. Det skulle i så fall innebära en fördubbling jämfört med de beräkningar forskargruppen gjort bara tre år tidigare.
Det läcker med andra ord mer metan från havet norr om östra Sibirien än det totala tillflödet från resten av världshaven.
För varje år som går flyttar sig permafrosten tio centimeter ner i havsbotten.
– Det tinar upp i storleksordningen 10 centimeter per år. Det är en rasande hastighet för den här ”horisonten” i permafrosten, mellan fruset och icke-fruset. Det tinar mycket snabbare i havsbotten än på land, säger professor Örjan Gustafsson, professor i biogeokemi vid Stockholms universitet.
Det inkapslade metanet i Sibirien och Arktis är en tickande bomb – metan är en 20 gånger mer potent växthusgas än koldioxid. Trots att den bryts ner snabbare i atmosfären så blir dess påverkan utslaget på hundra år 34 gånger så stor som för koldioxid.
– Det här är en av de stora återkopplingsmekanismerna som kan innebära en förvärring av klimatförändringarna. Vi behöver inte bara räkna på hur mycket som släpps ut från mänskliga aktiviteter, utan också hur mycket som släpps ut från jorden i sig, säger Örjan Gustafsson.
Det finns forskarna som förutspår att 35 procent av det frusna jordskiktet kommer att ha tinat upp år 2050. De senaste 200 åren har metanhalten i atmosfären globalt sett fördubblats från under en till nästan två miljondelar.
Om bara en procent av det samlade metanet i Arktis kommer ut i luften kan det få förödande konsekvenser enligt vissa klimatmodeller.
Metanet tros ha spelat en av huvudrollerna i det värsta massutdöendet på jorden som vi känner till, det som kallats ”alla katastrofers moder”, för 250 miljoner år sedan under den geologiska period som kallas Perm.
En skenande växthuseffekt utlöste ett förlopp där de tropiska regnskogarna blev allt torrare, isarna drog sig tillbaka och enorma skogsbränder rasade.
Forskarna tror att stora mängder metan släpptes lös från marken när permafrosten tinade och i havet började en viss mikroorganism, mikroben, producera enorma mängder av – just det – metan.
Halten av syre sjönk i havet, blågröna alger bildade tjocka mattor och från de syrefria havsbottnarna nära kusterna sipprade den stinkande och giftiga gasen svavelväte upp i luften.
Det finns forskare, som exempelvis professorn i kemiteknik – Gregory Ryskin – som menar att stora, lättantändliga bubblor av metangas som fångats på djupen i stillastående vatten och som plötsligt vällde fram ur havet, kan ha avlivat majoriteten av landdjuren i slutet av Perm.
Ryskin beräknade att cirka 10 000 gigaton av upplöst metan kunde ha samlats vatten nära havsbotten under högt tryck. Om det frigjorts snabbt, kanske till följd av en jordbävning, skulle det ha haft en enorm explosiv kraft.
– Den energin är helt överväldigande, har Ryskin sagt till Science Daily.
– Så fort man accepterar denna mekanism blir det klart att om det hände en gång kan det hända igen.
Källor till metanutsläppen globalt år 1860 till 1994. Källa: noaa.gov
Är detta skräckfilmsscenario realistiskt? Kan det som hände då ske igen?
Ingen kan naturligtvis ha ett vettigt svar på den frågan. Men varningssignaler över tillståndet i havet råder det ingen brist på.
För närvarande absorberar haven en tredjedel av världens koldioxidutsläpp. Forskare, som professor Karin Limburg, varnar för att den försurning som följer i samverkan med uppvärmningen kan få syrebristen i världens hav att breda ut sig. Vid förra sekelskiftet fanns ett fåtal döda zoner, men i dag rör det sig om över 600 dokumenterat syrefattiga områden, från Östersjön till Stilla havet och Indiska oceanen.
Men för professor Örjan Gustafsson handlar det om att försöka förstå det som nu sker i det Östsibiriska havet.
Klimatuppvärmningen är dubbelt så stor över Arktis som över resten av jordklotet. Extra stark är den i östra Arktis där Örjan Gustafsson och hans kollegor tagit sina prover.
Före istiden låg det här grunda havsområdet på land men svämmades över när inlandsisen smälte och havsnivån steg. Organiskt material från växtdelar i permafrosten utgjorde plötsligt havets botten. Men den havsbotten som från början var frusen till -17 grader är nu på väg att tina.
Metanet i havsbotten kan existera i flera olika former. Dels finns det i frusna gamla torvmossar i havsbotten men det kan också samlas i djupare depåer i form av enorma naturgasbubblor.
– Vissa tror att här, under permafrosten, finns en av de stora naturgasreservoarerna. När gasen stiger stoppas den av permafrost-locket. Men när permafrosten släpper i havsbotten – och det går i en rasande hastighet – då finns det potential för att det här naturgasmetanet också kommer upp.
Hur oroliga ska vi vara?
– Vi ska vara väldigt oroliga och jobba väldigt hårt med att minska de mänskliga utsläppen av metan. Klimatet som sådant bryr sig inte om de är triggade av naturliga utsläpp eller från ett kolkraftverk. Processen är igång. Det finns en potential och en risk för att det kan öka, eftersom det finns så väldigt mycket organiskt material kring Arktis, i havsbotten och på land.
Vad vi kan göra för att försöka minska de här utsläppen?
– Det vi kan göra för att minska risken att trigga de naturliga utsläppen är det vanliga – att bekämpa klimatförändringarna. Minska utsläppen av växthusgaser. Bygga ett hållbart samhälle.
Är du optimist i de här sammanhangen?
– Nej, men jag tycker absolut att det finns någonting vi alla kan göra. Det finns ju också en del hopp i omställningen till förnyelsebara energikällor – det handlar ju väldigt mycket om hur mycket energi vi behöver, vilka resvanor och konsumtionsmönster vi behöver ha. Som jag förstår så fördubblar vi andelen av förnyelsebar energi på fyra–fem år. Även om det inte syns så mycket än, så har vi en positiv utveckling där.
