Glaciärerna som håller världen som gisslan

Två glaciärer i västra Antarktis utgör det mest akuta hotet i klimatförändringen.

På senare tid har det visat sig att glaciärerna kan dra sig tillbaka mycket snabbare än någon tidigare har trott.

– Här går det fortare än på i princip alla andra platser. De här två glaciärerna är de som är bland de absolut känsligaste mot klimatförändringar, säger professor Martin Jakobsson.

I det avlägsna västra Antarktis finns två glaciärer som kan hota stora delar av mänskligheten snabbare än vi har trott – Thwaites och Pine Island. De har kallats ”domedagsglaciärerna” eller ”glaciärerna som håller världen som gisslan” och det är inte utan anledning. Avsmältningen är redan kraftig och om den accelererar kan vattennivån höjas rejält – tillsammans utgör de en plugg som håller tillbaka tillräckligt med is för att vattennivån skulle kunna höjas med tre meter.

– Man kan säga att de här områdena är de som förlorar massa snabbast, här går det fortare än på de flesta andra platser. De här två glaciärerna är de som är känsligast mot klimatförändringar, därför att de är så kopplade mot havet och har så stora ismassor som ligger bakom och som kan röra på sig väldigt snabbt, säger Martin Jakobsson, professor i maringeologi och geofysik vid Stockholms universitet.

Problemet är inte bara att glaciärerna Thwaites och Pine Island är utsatta. Nya mätningar, där bland andra svenske professorn Martin Jakobsson varit inblandad, har visat att processen där glaciärerna drar sig tillbaka kan gå oerhört snabbt.

Genom att studera bottenspår för hur isen drog sig tillbaka vid den senaste istiden, kan man se att isen brutits upp och flyttat sig i språng – och att vidsträckta is-system brutits upp inom loppet av några månader.

– Det gamla konceptet har varit att isarna drar sig tillbaka successivt i takt med att det blir varmare. Men det vi såg då var hur enorma delar av systemet bröt upp inom loppet av månader. Isen flyttade sig flera kilometer per dag. Vi kunde se spåren i havsbotten och det visar sig att isarna inte drar sig tillbaka sakta och säkert, utan det sker mer i ganska stora språng.

Då innebär det här att isen kan falla sönder i väldigt snabb takt?
– Det är det viktigaste av allt det här, att förstå hur isen drar sig tillbaka. Vi ser väldigt detaljerad information i botten, i spåren av det som hänt. Isen kan hoppa groda tillbaka, till en ny stabilitetspunkt. Det styrs bland annat av hur havsbotten ser ut där isen vilar och isens egen dynamik.

Pine Island och Thwaites är marina isar. Isen är kopplad direkt till havet och är därför direkt exponerad för eventuellt ändrade och varmare havsströmmar. Den nya forskningen innebär att det mycket väl kan handla förlopp där isen bryts upp i ”pulser”.

– När shelfisen försvinner så släpper motståndet mot isströmmen som ligger bakom och då kan den börja accelerera väldigt mycket. Men det första som måste hända att shelfen försvinner.

Shelfisen är den istunga som sticker ut i vattnet och som ligger som en buffertzon framför de mäktiga glaciärerna och hindrar dem från att snabbt rasa ut i havet.

Martin Jakobsson och hans kollegors forskningsresultat bekräftade den chockvåg som tidigare gått genom forskarvärlden. ”Antarktismodellen ger upphov till en ostoppbar iskollaps”, löd rubriken i den vetenskapliga tidskriften Nature, som inte är känd för att överdriva.

– En flytande shelfis kan kollapsa på bara några dagar, det har man bevittnat flera exempel på. Man har inte riktigt koll på hur fort en isström kan brytas upp, men man kan titta i historien och försöka projicera det framåt.

Det som ger det snabba förloppet är vad som kallas ”marine ice cliff instability”. När istungorna bryts upp minskar glaciärernas stabilitet och de kan snabbt kalva av isberg som på grund av att havsbotten blir djupare in mot land där isen tidigare erroderat, faller ihop under sin egen tyngd. För omkring 12 300 år sedan, då jorden var påväg mot klimatförhållanden som liknar de vi har i dag, inträffade denna process för Pine Island-glaciären.

– Vi har visat att instabiliteten inte bara är ett historiskt fenomen utan sannolikt kommer hända igen helt enkelt på grund av hur isens dynamik fungerar.

– Det skulle i sådana fall innebära att Antarktis isar på ett flertal ställen kan minska snabbare än vi tidigare räknat med, säger Martin Jakobsson.

Han vill inte sia om varken hur mycket vattennivån skulle kunna stiga eller hur snabbt processen skulle kunna gå. Därtill är klimatsystemen vid Antarktis för komplexa.

– Det finns stora osäkerhetsfaktorer. En rapport från NOA 2017 uppskattar havsnivåförändringen fram till år 2100 till mellan 0,3 och 2,5 meter. Allt handlar om isdynamiken.

– Men uppvärmningen fortsätter öka. Det är väldigt svårt att se att vi kommer kunna dra i handbromsen.

Text