LÄS OCKSÅ
Därför är den blå punkten i Atlanten helt avgörande för oss
Varningen – Arktis är på väg att kollapsa
Uppvärmningen i Arktis är mer än två gånger så stor som för planeten som helhet.
Redan om 25 år kan isen ha smält bort helt på somrarna.
Nu varnar forskarna för att ekosystemet är på väg att kollapsa.
– Jag som varit där och tycker det är en fantastisk natur, jag är förstås jätteorolig, säger professor Michael Tjernström.
Den 17 mars svängde plötsligt kurvan – isens tillväxt i Arktis var över för säsongen. När kurvan vände nedåt var det på den näst lägsta nivån sedan satellitmätningarna inleddes för 39 år sedan.
De fyra åren med minst is på kontinenten är de fyra senaste – 2015, 2016, 2017 och 2018.
Om utvecklingen fortsätter kommer det oundvikliga att ske: I slutet av en sommar någon gång mellan 2050 och 2070 smälter den sista isen bort i Arktis och havet kommer att ligga isfritt.
Uppvärmningen är minst två gånger så stor i Arktis som för jordklotet som helhet och ju längre norrut man kommer desto kraftigare blir uppvärmningen. Det går också mycket fortare i Arktis än det gör i någon annan region.
– Det är inte alldeles ovanligt att man har extremt varma temperaturer korta perioder någon gång under vintern, så har det varit de senaste hundra åren. Men händer det oftare och längre perioder får det betydelse. Blir värmeperioderna långa under våren så är risken att det blir mindre is kvar i slutet av september. Och det är en trend vi har sett det här seklet, säger Michael Tjernström, professor i meteorologi vid Stockholms universitet.
Isen kommer att fortsätta att komma tillbaka på vintern, men i allt mindre utsträckning.
Enligt professor Michael Tjernström finns det ingenting vi kan göra för att vända utvecklingen så att den går åt andra hållet.
– Den här förändringen är i princip irreversibel om man tänker på några hundra år. Men vi kan stoppa utvecklingen, om vi lyckas begränsa den globala temperaturökningen.
Det obehagliga är de återkopplingseffekter som uppstår när havet, som hittills varit nedkylt av is, plötsligt kan värmas upp.
I februari var det under en period 20 grader varmare på Arktis än normalt medan det samtidigt pågick snöbollskrig i Rom.
– Det har aldrig varit så här extremt, sa då Ruth Mottram, klimatforskare vid danska DMI.
”Ovanligt varma förhållanden präglade vintern 2017 till 2018. Den genomsnittliga lufttemperaturen för december, januari och februari var så mycket som sju grader högre än genomsnittet, och nästan hela ishavet var fyra grader varmare än genomsnittet. Det här är fjärde året i rad, som jetströmsmönstret har lett till varmt luftintrång över Arktis”, skrev National Snow and Ice Data Center i en rapport.
Samtidigt konstaterade man att bottennivån för isens utbredning tangerades i april.
Det har spekulerats i att mindre is i Arktis kan leda till extremt vinterväder på vissa delar av norra halvklotet, men enligt Michael Tjernström så är det svårt att veta om det stämmer. Det har visserligen varit några kalla vintrar i Nordamerika och i Västeuropa, men ännu finns ingen statistiskt säkerställd länk mellan dem och den minskade isen. Däremot ökar risken för extremväder när isen är borta.
– Vad som kommer att ske när stora områden är isfria är att vattnet i de här områdena värms ganska ordentligt av solen. Den värmen hamnar i atmosfären när isen kommer tillbaka på hösten och det kan påverka atmosfärens rörelsemönster så vi får mer av extremväder, säger Michael Tjernström.
Kan man säga att Arktis är på väg att kollapsa?
– Ja, det tycker jag man kan säga på sätt och vis. Det finns ju biotoper och djurliv som har anpassat sig till det faktum att isen finns kvar hela året. De får naturligtvis problem. Då rubbar man ekosystemet och exakt vad det får för följder det vet man inte.
Hur oroliga ska vi vara?
– Det beror på hur mycket man tycker om Arktis. Är man orolig för all påverkan på klimatet, då ska man vara jätteorolig. Jag som varit där och tycker det är en fantastisk natur, jag är förstås jätteorolig. Om man bor i Bangladesh och har jätteöversvämningar varje år är det förstås det man ska vara orolig för, säger Michael Tjernström.
– Varje forskare måste ha ett personligt förhållningssätt och mitt förhållningssätt är att ta mig an det här med så mycket fakta och så lite känslor som möjligt.
